lördag 30 januari 2016

Socialstyrelsen varnar: Guds kärlek dör aldrig


Jag gick ut med hundarna idag. Vi har två chihuahuatikar, en som är tre år och en som är ett halvår. Den yngsta är fortfarande ganska valpig och blir lätt frusen och lite rädd, så efter några hundra meter börjar hon hoppa mot mitt ben och gnyr och vill upp innanför min jacka. Så då lyfter jag upp henne och stoppar in henne under jackan så får hon sitta där en stund och bli varm och trygg. Så är det med Gud också. Gud hör när vi ropar och Gud vet om vi är frusna, hungriga, ensamma eller rädda. Och då lyfter Gud upp oss till sitt hjärta och låter oss veta att vi är älskade. Det är det som är det fina med att leva tillsammans med Gud. Att även om ingen annan människa bryr sig om mig så är jag aldrig helt och hållet ensam.
Det finns en nidbild av ”religiösa” människor som lite konstiga. Religion är ju farligt. Det får vi veta lite då och då. Men det jag vill är att var och en ska inse sitt eget gränslösa värde utifrån en villkorslös kärlek som kommer från Gud. En kärlek som var så stark att Gud själv blev människa och gick i döden frivilligt för vår skull. En kärlek som var så stark att den inte gick att döda. En kärlek som räddar till evigt liv. Den kärleken finns fortfarande kvar och den är fortfarande lika stark. Glöm inte det.
Mattias

söndag 10 januari 2016

Jesu dop och vårt dop


Innan jag börjar min predikan vill jag att du tänker dig tillbaka till ett dop du minns. Det är kanske inte ditt eget dop, för de flesta av oss är ju döpta som små barn. Så kanske det var en släkting eller en familjemedlem. Kanske var det ditt barn? Säkerligen var det så att alla var där och alla var fulla av förväntan, alla som tillhörde familjen. Någon bad. Kanske bad ni tillsammans. Någon blev ju våt, det säger sig självt. Det var ett starkt ögonblick, nästan som om himlen öppnade sig och Gud själv rörde vid ditt hjärta. Så var det för Jesus också. Allt folket hade låtit döpa sig, även Jesus. Och när han stod och bad öppnade sig himlen och den Helige Ande visade sig som en duva och en röst från himlen sa: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde”.
Jag ställde frågan på Facebook vad folk tänkte när de tänkte på sitt eget dop och vad det betydde. Grovt tecknat fick jag tre slags svar:
  • dopet handlar om tillhörighet och samhörighet. Att vi alla är en del av skapelsen och att vi alla hör samman. Att vi tillhör kyrkans stora världsvida gemenskap och att vi tillhör Kristus.
  • dopet är en livsnödvändighet. Någon som skrev att han var nära att dö i cancer för några år sedan och då kände en trygghet i att vara döpt.
  • dopet handlar om att man hjälper ett nytt liv in i gemenskapen. Dopet är en trygghet, att man aldrig hamnar utanför. Gud ser mig, Gud har sett mig.
En präst lär ha fått frågan en gång om det fanns ett borgerligt dop (på samma sätt som det finns borgerlig vigsel och borgerlig begravning). ”Ja”, svarade han, ”det kallas dusch!” Alltså, en borgerlig dopakt skulle vara en vattenbegjutning utan någon annan innebörd än att man blir blöt. Själv fick jag en gång frågan om man kan avdöpa sig, alltså annullera sitt eget dop. Jag svarade nej, och det är viktigt att man inte kan det, för utifrån Guds synvinkel finns relationen alltid, medan det är upp till mig om jag vill hålla relationen till Gud levande eller inte. Jag vill ta upp tre saker som dopet inte är:
  1. dopet är inte en namngivningsceremoni – sitt namn får man i det ögonblick föräldrarna har bestämt vad man ska heta och börjat kalla en vid det namnet. Däremot inbjuder Jesus oss att kalla oss kristna, vilket också är ett namn och det bästa namn man kan ha.
  2. dopet är inte något man uteslutande gör eller måste göra med småbarn – vi döper barn för att det inte finns någon anledning att vänta, eftersom vi anser att dopet är en gåva från Gud och inte en erövring man måste prestera. Det döps många vuxna i vårt land, vissa som ett personligt ställningstagande, vissa för att de inte blev döpta som barn av olika skäl, och det är aldrig försent att bli döpt.
  3. dopet är inte en kvalitetsstämpel på vem som är mera värd i Guds ögon – Gud älskar alla, men den som är döpt har blivit inbjuden av Gud till en djupare och närmare relation.
Hemma har jag en kopia av Malmø-bogen, en urkund från reformationstidens Malmö, alltså tidigt femtonhundratal. Malmö var ledande när det gällde reformationens genomförande i Danmark, och i Malmø-bogen redogör de protestantiska predikanterna för sina reformer och orsakerna till dem. Malmø-bogen tar avstamp i ett citat ur profeten Amos’ bok i Bibeln. Citatet lyder på modern svenska:

Ja, den tid kommer, säger Herren Gud, då jag sänder hunger över landet – inte hunger efter bröd, inte törst efter vatten, utan efter att höra Herrens ord. Då skall de irra från hav till hav, driva omkring från norr till öster och söka efter Herrens ord, men de skall inte finna det. Den dagen skall vackra flickor och unga män segna ner av törst (Amos 8:11–13).

Tuffa ord. Men det är hela tiden Bibelns budskap att den största hungern och den värsta törsten som människan bär på, det är inte hungern efter mat eller törsten efter nåt att dricka, utan hungern och törsten efter att få vara sedd, känd och älskad. Och även en sådan hunger och törst kan kosta en människa livet om den blir för svår. En människa som aldrig får bli älskad och uppskattad dör inombords. Därför är det alltid viktigt att vi sprider budskapet om att Gud alltid ser på oss med kärleksfulla ögon. Det som låter som självklarheter är det inte alltid i realiteten, och det vet vi. Därför behöver vi påminnas om Guds realitet, Guds verkliga och sanna kraft som kan fördriva vårt dåliga självförtroende, vår misströstan och vår förtvivlan. Det budskapet bär dopet med sig.
De döptas gemenskap är det stora och eviga innanförskapet. Det finns inga murar eller gränser som kan skilja den som är döpt från Guds stora gemenskap, och sannerligen inga ID-kontroller på Öresundstågen. Varje gång vi som är döpta samlas kring en människa som ska döpas så ber vi. Varje gång vi döper en människa så är det ett dop i vatten och helig ande. Och till varje människa som döps säger Gud: ”Du är mitt älskade barn, du är min utvalda”.


Mattias

fredag 25 december 2015

Kyrkan är vårt stall


Det är julotta igen, och återigen får vi sjunga de välkända psalmerna och lyssna på sångerna. Än en gång har vi hört den välkända berättelsen ur Lukasevangeliet som berättar om hur kejsare Augustus i Rom beordrar att alla invånare i hela det romerska riket ska registreras för beskattning. Denna ganska torra och byråkratiska händelse vävs samman med det skeende som ska ge hela världen ett nyfött hopp. Det är ett drama där två olika härskare utövar sin makt över oss människor. Å ena sidan är det kejsaren, som vill ha våra pengar och som ytterst använder våld för att tvinga sin vilja igenom. Å andra sidan är det Gud, som vill ha vår kärlek och som envist ger av sig själv tills segern slutligen blir hans och all ondska ska försvinna. Det är inte underligt att Jesus säger till Pilatus att hans rike inte är av denna världen. Hans makt är av en annan sort är den politiska makten. Som Maria utropar i den lovsång som kallas Magnificat: ”Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare… Stora ting låter den Mäktige ske med mig… Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort” (Luk 1:46-47, 49a, 52-53). Budskapet är att Guds makt är större än alla politiska makthavares. Och fortfarande efter tvåtusen år firar vi den här födelsen.

Jag vill ta ett annat avstamp också, inte i nåt som hände för tvåtusen år sedan utan för ett par veckor sedan. Jag hade haft dop och satt på dopkaffet och samtalade med gästerna. Bland annat en äldre man som frågade hur det var ställt med besökssiffrorna på söndagarna. Och jag sa som det var att en vanlig söndag så är det kanske en handfull. Då frågade han vad vi tänkte göra åt det. ”Ja, vad tänker du göra?” sa jag. ”Om du också går så blir det ju en mer i alla fall”. Då skrattade han lite och skakade på axlarna. Han hade nog inte förväntat sig det svaret. För det är ett feltänk det där när vi tror att det som händer här i kyrkan är nåt som några ska producera för att andra ska komma hit och konsumera det. Det vi gör här, det gör vi tillsammans. Jag tänker på herdarna i berättelsen och som vi kan se som figurer i julkrubban.

För det första hade de fått veta att om de gick till just den platsen så skulle de få möta Jesus. Änglarna hade ju sagt: ”Idag har en Frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren”. För det andra gick de dit och såg barnet i krubban. För det tredje berättade de vad de hade fått veta och kunde konstatera att det var sant. För det fjärde lovprisade de Gud eftersom de kände glädje. Så är det för oss också. Först måste vi få veta att det finns en kyrka här och att det är gudstjänst den och den söndagen. Sedan måste vi gå dit och konstatera att det vi har fått höra stämmer. Till sist behöver det vi är med om i kyrkan beröra oss så att vi också kan berätta om det och kan prisa Gud också vi. Vad är det då som finns i kyrkan och som vi kan få ta del av?
  1. Först och främst är det evangeliet, budskapet om befrielse för alla människor.
  2. Sedan sakramenten, dopet och nattvarden, som ger oss gemenskap med varandra och med Gud.
  3. Det är bönen, att tyst och stilla få berätta för Gud hur läget är just nu och kanske tacka eller be om kraft att orka,
  4. Nåden, att du inte vare sig kan eller behöver prestera ditt eget värde, du är oändligt värdefull som du är.
  5. Förlåtelsen, Guds förlåtelse som låter dig lägga bort din skam och din dåliga självkänsla.
  6. Välsignelsen, Guds välsignelse som du får bära med dig som ett ljus i ditt hjärta.
Om inte de sakerna är tillräckliga för att motivera oss att komma hit så kommer ingenting annat heller att vara det. Missförstå mig rätt; detta är inte prästen som är indignerad över att folk inte går i kyrkan. Men det vi måste förstå, det är att det här rummet, det är vårt stall där vi får komma som herdarna kom och vara i Jesu närvaro. Och krubban där Jesusbarnet blir lagt, det är våra egna hjärtan där Gud lägger ner ett litet korn av tro. En tro som är så liten och sårbar och naken som en nyfött barn. Men om vi kommer tillbaka hit med någorlunda regelbundenhet så kan vi få hjälp att ge den lilla osäkra tron näring och kraft så att den kan växa och bli så stark att den bär genom allt livet ställer i vår väg och bära oss genom död till liv. Det är vad juldagen handlar om. Om vi förstår det så förstår vi också att detta är en helig plats som vi visar att vi värdesätter genom att komma hit.
 
Gud jul.
 

måndag 2 november 2015

en gud med hud


en gud med hud
med helande händer
ögon som möter
tal som betvingar det onda

en gud med hud
med fötter som går
armar som famnar
ord som stillar stormen

en gud med hud
hud som gisslas
hud som trasas sönder
fader förlåt dem

en gud med hud
död sedan levande
sårad sedan läkt
utandas helig ande

en gud med hud
bor inom mig
får mig att gå röra tala
sanningen måste ut

hör du som har öron

lördag 5 september 2015

Vi är här tillsammans


Egentligen vill jag bara säga en enda sak och det är att vi är här tillsammans. Det kan låta lite fånigt. Det är ju klart att vi är tillsammans här i kyrkan idag. Men jag menar i ett större perspektiv, som mänsklighet och som kyrka i hela världen. Båda två går över nationsgränserna. Men även i de små perspektiven är vi här tillsammans med alla de utmaningar som det innebär. När Jesus ber för sina lärjungar så ber han ju att de ska vara ett liksom han och Fadern är ett. Gud själv blir ett mönster för oss; flera enskilda personer är samtidigt ett. Men redan i evangelierna ser vi hur lärjungarna kivas om vem som är störst av dem, och två av dem vill ha hedersplatserna bredvid Jesus när han sitter på tronen i sitt rike.
Att vara tillsammans är så enkelt men också så svårt. Svårt att inte vilja förändra varandra. Svårt att inte tycka att jag har sanningen och alla andra borde göra som jag vill. Svårt att inte se sin egen partiskhet, även i trosfrågor. För att vara kristen är inte detsamma som att vara immun mot att bli osams och bråka med varandra. Ibland tycks det nästan tvärtom eftersom tron bygger på identitet och övertygelse. I botten ligger frågan om frälsningen. Men enhet betyder inte enhetlighet. Man behöver inte vara exakt likadana. Enhet är inte heller detsamma som enighet; man behöver inte vara överens om allt.
Idag nås Europa av de största flyktingströmmarna sedan andra världskriget. Ungern stänger gränserna medan Bayern säger välkomna. Hit till Sverige kommer ett par promille av alla miljontals flyktingar. Och vi hör så ofta att ingen kan göra allt. Nej, det är sant, men det är också sant att alla kan göra något. För nu kan vi inte kalla det för social turism längre. Nu är det frågan om ren överlevnad och flykt i panik och skräck. Och tror man att Jesus dog på korset för att vi ska få slippa ha en granne som heter al-Hassan istället för Svensson så är vi fel på det. Vi är här tillsammans. Enhet i Kristus betyder inte bara enhet när det är enkelt och bekvämt utan också när det är besvärligt.

Mattias

måndag 31 augusti 2015

Enhet i Kristus del ett

Detta är första delen av två om enheten i Kristus som är temat för den fjortonde söndagen före trefaldighet. Här publicerar jag länken till det avsnitt av Predikopodden där jag samtalar med poddens innehavare Clara Nystrand.

Evangelietexten vi samtalar om är Johannes 17:9-11:

Jesus sade: Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina. Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt, och jag har förhärligats genom dem.  Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen och jag kommer till dig. Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett.

Del två kommer på söndag då jag publicerar den predikan jag håller då.

Mattias

söndag 2 augusti 2015

Gud vill att vi ska förvalta varandra väl


Medan jag pluggade till präst så jobbade jag en sommar som tidningsbärare. Tidningarna kom mellan två och tre på natten och innan sex skulle de vara utdelade. Jag hade sex månaders provanställning men fick tyvärr inte fortsätta för jag var inte snabb nog att springa i trapporna och gjorde lite för mycket missar. Så jag fick inte fortsätta. Nu var jag lika glad för det, för detta var på sommaren och det blev en ganska snörik vinter det året. Men det är lite med den erfarenheten som jag ser på den här berättelsen om tjänarna och deras talenter. För det är ju så att Gud investerar sin nåd och sin förlåtelse i oss för att vi ska få nåden och förlåtelsen att bli större på jorden. Och då är det ju klart att den gör fel som bara gräver ner det han får och inte gör nåt av det.

Men sen kan ju folk komma till en med skvaller och baktaleri och vill ju att jag i min tur ska sprida det till flera andra så att snacket kan gå och drevet kan gå så den där människan blir riktigt jagad och uthängd. I synnerhet på sociala medier går det att göra väldigt effektivt. Ta ett tips från coachen (Jesus alltså); gör det inte. Gör som den tredje tjänaren och gräv ner det, djupt ner. Och ta ett steg ytterligare när du ändå håller på; gå till den som det snackas om och sträck ut handen. Då har du en kompis för livet.

I fredags kväll såg jag ett intressant videoklipp på youtube. Det var en amerikansk kvinnlig pastor som talade inför en hel arena full av kristna tonåringar. Hon var helt underbar att lyssna på. Framför allt förklarade hon på ett bra sätt vad som är grundstenen i vår kyrkas teologi, alltså vår syn på förhållandet mellan Gud och oss människor. Svenska kyrkan är ju en luthersk kyrka och hon var också lutheran liksom alla ungdomarna hon talade inför. Hon hade växt upp i en mansdominerad kristen miljö där allt lustfyllt var syndigt och alla var säkra på att det bara var de som tillhörde deras kyrka som var riktiga kristna och kom till himlen. Det enda som gav henne lättnad från skam och inre anspänning som den här miljön gav henne, det var alkohol. Så vid arton års ålder hade hon en fullt utvecklad alkoholism. Vid tjugotvå års ålder lyckades hon sluta dricka och mötte en kille som hon senare gifte sig med. De var intresserade av fredsarbete och rättvisefrågor båda två och allt verkade jättebra tills han sa att det var hans kristna tro som motiverade honom till det. Det gjorde henne ställd eftersom kristendom för henne var lika med det som hon hade blivit matad med som ung och som hon hade tagit avstånd från. Men hon följde med honom till kyrkan och upptäckte att det var nåt helt annat än vad hon hade växt upp med. Bara detta att det verkligen fanns människor av alla olika slag, alla nationaliteter och hudfärger, alla olika sexuella läggningar, alla socialgrupper och inkomstklasser och så vidare. För där, i den lutherska kyrkan, fick hon höra ett helt annat budskap än hon fick i sin barndoms kyrka. Det hon fick höra där var;

  • att Gud ger oss sin nåd och kärlek helt fritt utan motprestation och att det vi försöker göra är att leva i gensvar till Guds kärlek, 
  • att det inte fanns nån andlig klätterstege som man kunde ta sig uppför,
  • att det hela tiden var Gud som kom ner och förnyade människan igen och igen och att det kallas död och uppståndelse,
  • att människan är både helgon och syndare samtidigt, dvs kapabel till både så mycket gott och så mycket ont.

Allt det här kan jag skriva under på. Och det jag tyckte var så fantastiskt med att lyssna på henne, det var att hon var människa och berättade om en Gud om accepterar att vi är människor med fel och brister och älskar oss ändå. Och är det inte den kärleken vi ska ge vidare? 

Vi får inte det goda från Gud för att vi är duktiga. Det viktiga är nämligen inte hur skötsamma och goda vi har varit hittills utan vad vi gör med gåvan från Gud när vi väl får den! Och det bästa av allt är att Gud inte bara använder sig av våra styrkor och talanger utan av våra svagheter och misslyckanden. Hela människan med alla hennes fördelar och nackdelar kommer från Gud, älskas av Gud och tas i anspråk av Gud.

 
Mattias
 
Den amerikanska pastorn jag lyssnade på heter Nadia Bolz-Weber. Klippet med hennes tal kan du lyssna på här. Avsnittet om luthersk teologi finner du här.